Novell-The time wrap

Året är 2075, och en diktator har tagit över makten. Charlie bor ensam i ett hus i söder, hon 

var inte ensam innan. Inte när hon var liten, sen stack hennes familj högre upp på jordklotet 

för att undvika värmen. Hon försökte komma med planet men dem var så stressade så Charlie 

han inte med. Hon var bara fyra år. När hon blivit lite äldre försökte hon gång på gång att 

komma med planet men barn fick inte flyga. På grund av detta så blev hon både osäker på sig 

själv och väldigt blyg. 

Numer lever hon som 12 åring i den gamla byn Borrby. Varje dag vaknar hon, går och 

handlar, går hem igen och sover. Hon har inte gjort någon annan rutin på fem hela år, och hon 

börjar även bli rätt så trött av på att göra samma saker varje dag. 

Men en natt drömmer hon en konstig dröm det är som om någon kallar henne till ett uppdrag. 

Det går ut på att göra jorden normal igen, att rädda världen. När hon vaknar nästa morgon har 

hon en känsla av att det inte bara var en dröm utan att någon försöker säga något. Men vad 

skulle hon kunna göra åt det, tänker hon. Plus det skulle kanske bli farligt. 

Men… Dem rädda tankarna övergick snabbt till ilska, Jorden håller på att rasa sönder bit för 

bit och bilar, skolor och hus står i lågor och mina vänner och familj har försvunnit och det är 

växthuseffektens fel. Om någon skulle stoppat det där innan skulle det här aldrig ha hänt! 

Hon har bestämt sig hon ska göra det här men hur, just då kom hon och tänka på hennes 

föredetta lärare. Hon jobbar som lärare men i smyg som en hemlig uppfinnare. 

Hon tänker gå dit för att få hjälp. När hon kommer dit tar Mary som hon heter med henne in 

på ett rum och berättar att hennes senaste uppfinning är en tidsmaskin! Charlie berättar om 

sitt uppdrag och efter lite tjat går Mary med på att låna ut den till Charlie om hon lovar att 

vara försiktig. Mary säger att det är en rätt lång resa och att hon behöver ha med något och 

äta. 

Charlie kommer på att den lilla handlaren ligger nära hon springer snabbt dit och köper två 

stora baguetter, soppa på burk och en chipspåse för nödsituationer. Hon köper även en tidning 

att ha på vägen. På framsidan står det att den ökända spionen Carmen Cortez har gått i 

pension, det är även en bild på nationalparken. I kassan har det slutat sälja plastpåsar, jag 

tycker själv att dem är lite sent ute med de, tänker hon. Hon springer tillbaka till Mary med 

kassen. Mary visar 

henne hur allt fungerar och vilka knappar som gör vad och hur hon ställer in tiden man vill 

åka till. 

Men det hon inte vet är att diktatorns son Henry har blivit tvingad av sin pappa att smyga sig 

på tidsmaskinen och hindra att hon ändrar något, han kanske inte skulle ha makten om hon 

gjorde det. Han har satt ut kameraövervakning överallt. Charlie ställer in tidsmaskinen på år 

2020, och så åkte de iväg. Hon tar fram sin soppa och en baguette, sätter sig lite skönt och 

började äta. Men hon känner att det är något lurt på gång… Hon ser sig omkring och ser 

något lite rött bakom kontrollbordet, hon går närmare och närmare till slut ser hon vad det är. 

Det är en pojke i en röd hoodie. Hon backar några steg men sen frågar hon argt och irriterat. 

“Vad gör du här!!, hur kom du ombord!” 

Killen steg fram och presenterade sig, han sa att han hette Henry och var 12 år gammal. 

Charlie slutade till sist att skrika på honom, hon tyckte att han verkade snäll, omtänksam och 

inte alls som sin pappa vilket han påpekade. Hon gav den ena baguetten till honom och 

berättade om sitt uppdrag. Henry ville hjälpa till, han ville själv inte leva i ett helvete i resten 

av sitt liv eller att hans pappa skulle redigera alls. Henry berättade att han var rätt blyg på 

grund av sin pappa, som han regerade över Sverige bestämde han även över Henry. 

Två timmar senare är dem äntligen framme, dem trycker på knappen som öppnar dörren och 

en helt ny värld dem aldrig sett förut uppenbarar sig framför dem. Allt är helt förändrat, 

gräset är grönt, träd blommar och skolorna är i full gång. När en dålig tanke tar över hjärnan, 

hur ska hon ens kunna fixa det här och vem skulle en tro på ett litet barn som talar om att 

världen i framtiden kollapsar? 

Henry kommer på en ide, vi kan gå in till staten och försöka förklara vad som kommer hända 

i framtiden om ingen fixar det. Dem springer snabbt dit för att få tag på personen som leder 

riksdagen, dem springer förbi ett bageri, skolan och mataffärer hon känner att håret fladdrar i 

vinden av farten. Hon känner en känsla av hopp hon kommer klara det “Jag kommer rädda 

världen” tänker hon tyst. 

Dem springer runt kvarteret och ser banken. Innan dem går in ställer dem sig först och 

försöker varva ner lite. Och till slut går dem in… I receptionen sitter en tant som ser väldigt 

sur ut, Henry 

går fram och frågar var statsministern är någonstans och berättar att vi är här för att prata med 

honom. Hon säger att han är på sitt kontor, hon visar oss dit och önskar oss lycka till. 

När dem kommer in i rummet sitter det en man vid ett skrivbord längst ner i rummet i 

kostym. När vi stiger fram tittar han konstigt på oss som om att han när som helst skulle 

öppna sin mun och fråga vad vi gjorde här. Jag går fram och säger lite nervös “Hej”. Han 

frågade vad vi ville ta upp med honom vi förklarade vad som kommer att hända men han 

verkade lite uttråkad han satt typ och sov bakom sitt bord, ärligt talat tror jag inte han 

lyssnade på oss förrän vi sa att om dem inte gör något kommer han inte vara statsministern 

längre. Då ställde han sig raskt upp och började skälla ut oss för att vi tog av hans dyrbara tid, 

och sen blev vi utförda av hans vakter. 

Jaha vad gör nu!, sa Henry lite uppgivet. Vet inte, svarade jag. Dem går lite besvikna ner på 

gatan till det godluktande cafét, dem går in och köper varsin bulle för att komma på bättre 

tankar. När dem fikat färdigt går dem ut, när någon kort i svart luva smyger ner en liten lapp i 

Charlies ficka. Det står: 

Möt mig vid adressen elmers 24 jag tror jag har något för er! 

Elmer 24 visar sig vara ett öde hus mitt ute i skogen. Dem knackar på på den ihop skrumpna 

dörren och väntar på att någon ska öppna. Snart öppnar en skepnad dörren i samma svarta 

luva, stig in säger personen med mörk röst. Hen sätter sig vid övergivna matbordet och tar av 

sig luvan… Det är en tjej som ser ut att vara i vår ålder, hon säger att hon heter Carmen 

Cortez. Jag känner igen det namnet, tänker Charlie. Just de! Ja du är med i tidningen ju! Hon 

visar tidningen för Carmen. Men du hade väl gått i pension? frågade jag. Ja, Carmen 

berättade att när ni träffade mig i framtiden så hade jag gått i pension år 2020 men nu är jag 

fortfarande barn. 

Hur som helst jag vet varför ni är här, avbröt Carmen. Och jag vill och kan hjälpa er. Carmen 

hade en vän som hette Mary och hon hade uppfunnit en ny uppfinning som man kunde se in i 

framtiden med, jag vet vad som kommer att ske och jag vill inte heller att det ska hända. 

“Men vänta lite”, utbrast jag. Om du är Carmen i tidningen så är Mary min gamla lärare och 

du är spion?. Exakt!, sa carmen. Okej vi gör så här… 

Senare den dagen står dem utanför stadshuset, just idag hålls ett stort möte om miljön, med 

hjälp av Carmens spionutrustning kunde dem ta sig in på det stora mötet. Dem gick upp på 

taket i hopp av att försöka ta sig in. Vi tar oss genom ventilationssystemet och vidare in i den 

stora salen. Där finn en läktare precis under taket Charlie lyckas ta sig ner där. 

När tanken slår henne, tänk om det inte ändras ändå man kanske inte kan ändra ödet. Men jag 

har tagit mig såhär långt då ska hon göra det här hon går så långt ut på kanten av läktaren som 

möjligt, och ropar ut att dem ska lyssna. Alla vänder blickarna åt henne, hon visar snabbt 

bilden på nationalparken från tidningen och hur det kommer se ut i framtiden. Alla börjar 

snacka med varandra och ber mig komma ner. Jag klättrar ner och visar bilden igen, efter en 

stund ber dem mig gå ut för att överlägga. Jag väntar där ute nervöst till slut kallar dem in 

mig igen. Dem säger att dem tänker lyssna på mig, jag känner hur en stor klump släpper i 

magen och halsen. Jag går ut därifrån med ett leende på läpparna. Henry och Carmen frågar 

ivrigt hur det gick, och när dem också fick veta tog vi ett seger foto. 

Men nu är det dags att åka hem Henry och Charlie kommer sakna Carmen fast dem träffas i 

framtiden. Dem packar ihop sina saker, sätter sig i tidsmaskinen och gör sig redo att åka hem. 

Dem har precis hunnit börja köra när det står debug över hela farkosten, energin är slut. Och 

dörrarna öppnas, men det ser inte ut som det vanliga gamla borrby 2020. Dem frågar någon 

vilket år det är och personen säger att det är år 1745… Vänta lite har vi kommit till 

sjuttonhundratalet!, utbrast Henry. 

Ja det verkar så, sa jag. Vänta lite jag tror att vi inte har tillräckligt med kraft för att ta oss så 

långt fram i tiden. Om vi får tillräckligt med kraft kanske vi skulle kunna komma hem. Har 

du något med mycket kraft i?, frågar jag. Nej bara min Tre Voltra, tror du det kan funka? Vi 

testar!. Dem kopplar in sladden i tidsmaskinen och den börjar lysa upp. Dem hoppar in. Men 

innan dem åker får Charlie syn på en sjuk och ensam hund som ligger bredvid farkosten på 

gatan, hon tänker så snabbt hon kan och innan Henry hinner trycka på start knappen skriker 

hon “Stopp!!” Henry stannar upp och Charlie springer snabbt ut och hämtar den stackars 

hunden. Hon tyckte att det kändes fel att bara lämna den där. 

Henry trycker på startknappen och så åker dem, men när dörrarna öppnas är dem fortfarande 

inte hämma utan tillbaka till år 2020. Vad ska vi göra nu!, säger jag utmattat. När Henry får 

en ide, om vi sticker till din gamla lärare Mary kanske hon kan laga den. Dem springer snabbt 

dit och Mary hjälper dem med att fylla på energin och följer dem tillbaka till tidsmaskinen. 

Vi hoppar ombord och hon önskar oss lycka till! 

Den här gången så kommer dem ända hem och allt är helt förändrat, allt är som det ska vara 

inget står i lågor, skolorna är igång och mina vänner och min familj är kvar och ropar på mig. 

Jag springer till dem och ger dem den största kramen jag nånsin gett någon. 

Livet är härligt jag har mina vänner och familj och till och med mitt nya husdjur som jag döpt 

till Curiz efter min kära vän Carmen, mamma frågar fortfarande vad han kommer ifrån hittills 

har jag inte berättat för någon vad som hänt. Nästa dag i skolan berättar min nya lärare att jag 

kommit i samma klass som Henry, vilket är helt underbart. Efter skola gick vi till Carmens 

hus och frågar om hon kommer på något och visar bilden, hon har alltid trott att det varit en 

dröm men nu vet hon att det har hänt. 

Vi räddade världen! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.