Airplane

Scanorama; your ticket to the world.

Han drog fram Inflight- tidningen och betraktade bilden på framsidan. Titeln var fortfarande förvirrande, “Your ticket to the world”. Menyn fanns på sida trettiofyra. Hörnen på pappret var klibbiga och när han väl nådde sida trettiofyra kom reflexen att kräkas som ett brev på posten, där längst ner på sidan låg en stor, gul tånagel. Han stängde abrupt tidningen och lade hastigt tillbaka den i facket vid sina ben. Mannen vände blicken till den unga kvinna som satt bredvid honom. Hon analyserade en bild i tidningen, där på bilden såg man en kvinna med en gul mask och texten ovanför löd “man vet aldrig vad som kan hända”. Deras blickar möttes, hon log. Mannen drog handen över sin flint och startade en konversation.

-Vad för dig till Rom?

-Yrket. Själv?

-Nöje. Vilken bransch?

Han gjorde allt för att hålla diskussionen ifrån sig själv.

-Modell.

-Jag anade väl det. Reklam eller catwalk?

-Catwalk, vad arbetar du själv med? Kvinnan ställde frågan med en tom blick, som om hon inte brydde sig om vad mannen skulle svara, eller helt enkelt inte lyssnade.

Svetten rann ner för hans panna.

-Kompositör, eller tja. Jag arbetar på ett produktionsbolag för klassisk musik.

-Jaså? Min före detta pojkvän var kompositör.

-Verkligen? Vad är hans namn?

Hon skakade på huvudet.

-Nej hans verk blev aldrig publicerade.

-Säg hans namn och jag gör honom känd.

Hon skrattade till.

-Jan, Jan Gustafsson sa kvinnan med en tvekande ton.

Mannens ansiktsuttryck fick en hastig förändring, från ett rött, svettigt och glatt ansikte till en stel blick och vit hy, som om mannen inte längre fanns, bara hans kropp. Ett skal av en individ. Han skakade på huvudet och muttrade någonting ohörbart. Mannen drog bort sin skjortkrage från den svettiga hals den var fastklistrad mot och tog sedan till tal.

-Honom minns man. Jag var kritiker för det verk han skickade in till bolaget, stackarn blev sliten i stycken. Pojken var talanglös. Jag kunde inte göra något annat än vara uppriktig och svartmåla hans namn i musikvärlden. Jag är ledsen.

En äldre dam vände sig om över sätet och yttrade sig med en hes röst formad av cigaretter.

-Detta är ett extremt sammanträffande, jag råkar vara bekant med mannen ni pratar om.

Mannen och kvinnan utbytte chockerade blickar.

-På vilket sätt är du bekant med denna man?

-Jan var min elev under högstadiet. Det var jag själv som hade den svåra uppgiften att berätta för honom att han skulle stanna en klass bakom på grund av sina prestationer. Pojken tog inte nyheterna väl, försökte ta sitt eget liv.

Den sista meningen mumlade tanten. Som om hon hade ältat händelserna i år och försökte i det ögonblicket förtrycka allt

-Fröken Marie? Yttrade sig en passagerare två rader bak.

-Ursäkta, men min ålder har även kommit med ett dåligt minne, vart någonstans känner jag igen dig ifrån? Frågade hon med en förvirrad blick.

-Rasmus Eksvärd, minns du mig nu? Mannen hade inte tagit illa upp. Talar ni om Jan som gick i min klass på lågstadiet, den stammande ungen?

Damen nickade med en dyster min. Mannen hojtade till och bröt sedan ut i skratt.

-Stackars grabb, vi var verkligen förfärliga mot honom. Han torkade tårarna från skrattet. Jag undrar om han kan minnas smaken på vattnet i toaletterna.

-Detta är ett fantastiskt sammanträffande! Yttrade en man i kostym två rader fram. Han reste sig upp och vände sig mot resten av gruppen. Jag var Jans skilsmässoadvokat, eller tja jag var anställd av hans exfru. Mannen bleknade vid blicken av en kvinna fem rader bak.

-Hon! Utbrast mannen med darrande läpp.

Mannen i kostymen ropade rakt ut i folkmassan:

-Finns det någon annan på detta plan som råkar känna en man vid namn Jan Gustafsson?

Ungefär en tredjedel av passagerarna besvarade frågan med en orolig blick. Och ordet ja. Till och med två av flygvärdinnorna hade besvarat frågan med det oroande svaret. Den flintskalliga mannen frågade en av flygvärdinnorna hur de var bekanta med Jan. Hennes svar var så uppväckande att mannen satte sig ner och drog fram en penna ur sin ficka och skrev med darrande händer på framsidan av inflight tidningen. Vad flygvärdinnan hade sagt var denna mening som skar i passagerarna som en kniv.

-Han är andrepiloten på detta plan. Vad som följde var en känsla att planet började dyka.

En man i tweedjacka sprang fram på ostadiga ben till cockpitdörren och bankade med en vit hand.

-Jan! Jan! Lyssna på mig, dina problem beror inte på hur människorna på detta plan har behandlat dig, utan på din uppväxt. Du vet att allt är dina föräldrars fel, de har ställt enorma krav på dig redan som barn. Det är de som har förstört ditt liv!

-Vem fan är du?

Mannen torkade svetten ur pannan och hostade fram.

-Jag var hans psykolog i tre år, när jag höjde mina priser blev han arg och slutade gå på sina möten. Sedan brast mannen ut i gråt och sjönk ner på golvet. Det var i detta ögonblick som passagerarna förstod sitt öde och kysste sina nära och kära farväl. Mannen med flinten avslutade brevet till sin fru och böjde sig ner med huvudet mellan knäna. Han kände smaken av en salt tår och greppade fast i kedjan runt halsen där hans frus ring hängde tills knogarna vitnade.

En äldre man satt i sin trädgård och drack en kopp eftermiddagste. En skrynklig gammal dam kliver ut och vaggar sina reumatiska ben tvärs över gräsmattan med en kopp kaffe i handen, hon sätter sig ner bredvid sin make på en blårandig solstol.

-Tror du att Jans plan har lyft ännu? Hostade damen fram.

-Det är inte Jans plan, han är ju bara andrepilot, svarade mannen och tände en svartlackerad pipa och sög bittert på munstycket, sedan log han så man kunde se hans sneda, gula tänder och tog sin frus hand.

Ett buller kunde höras bakom dem, det blev starkare och starkare. När tanten väl reste sina reumatiska ben och vände sig om för att se vad som förde allt ljud. Vittnade hennes torra ögon nosen på en airbus a330 komma närmare i en otrolig fart.

 

Sedan kom den otroliga förödelsen, gräset revs upp. Det äldre paret träffades av planets nos med sådan kraft att varenda reumatiska led på deras kroppar bröts på mitten och 80 år av upplevelser, minnen och känslor förvandlades till en blandning av mosat kött och bitar av rynkigt skinn. De förfärade passagerarna blev helt plötsligt lugna och tysta, i det ögonblick som deras puls stannade försvann även rädslan. På golvet låg en Inflight tidning, under rubriken kunde man urskilja en kort text skriven av en ostadig hand “Jag ska träffa min fru”. I cockpiten låg två män i uniform, den ena hade fått skallen krossad av en brandsläckare, den andre hade brutit nacken och hans ansikte hade blivit oigenkännligt av allt blod och den brutna näsan. Men under allt blod, så kunde man se ett leende i det förvrängda ansiktet.

Erik 8b

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.