7,6 sekunder

En glimt solljus når hans ögonvrå. En ny dag. Containerns lukt tränger in i de små näsborrarna på honom. Unket. Det luktar unket. Himlen är fläckfri och det betyder bara en sak, att det kommer bli en varm dag idag. Hans huvud ligger lutat mot en sten som är täckt i ett tunt lager av ljusbrun sand med så små sandkorn att man inte kan se dem med blotta ögat. Här ligger han i en grå t-shirt och ett par blå byxor. Slitna och smutsiga kläder. Bara sådana kläder gatubarn har. Runt hans hals hänger ett halsband i metall. Bandet runt halsen är av samma grova tråd som han har i sömmarna på de slitna, grå byxorna. Metallbiten på halsbandet föreställer den mest ståtliga fågeln i världsalltet. En örn.

Just på samma ställe som han legat de senaste två dygnen, ligger han nu. Han har inte rört sig ur fläcken. Bara legat där. Som ingen, som ingenting, som ett gatubarn. Det har han hört förut. Att han inte är värd någonting. Att han är intet. Mindre värd än en klave.

Någonting landar med en duns på den brandgula containern. Örnen. De senaste dagarna, eller ja, inte dagarna, han vet inte hur lång tid det gått, men på den senaste tiden har han sett örnen.

Örnen kommer närmare honom. Inte för nära, men bara tillräckligt. Tillräckligt för honom att kolla örnen in i ögonen. Evigheten som går när de har ögonkontakt är en evighet. 7,6 sekunder för att vara mer exakt. Men vem tog tiden? Ingen brydde ju sig ändå om honom. För att han var ingenting.

I hela sitt liv har han varit fångad. Fri men fångad. Fångad av känslan med namnet ensamhet och oduglig. ”Du är inte som andra barn, din defekta unge” Han såg också annorlunda ut. Pratade annorlunda. Tänkte annorlunda. Han blev särbehandlad, särbehandlad ända tills han hamnade någon annanstans som inte var hemma. Nämligen ute på gatan i oändligheten. Det var då han blev fångad av känslorna som åt upp honom inifrån.

Örnen är borta nu. Han rör sakta sin kropp. Lyfter sin överkropp och ställer sig upp på sina centimetertunna ben. Två steg fram och två steg bak och sen ytterligare 7,6 små steg fram till containern. ”Dumpster 6005000” står det på den. Men i hans huvud är det bara en massa figurer han aldrig kunnat förstå sig på. Varför han inte fick gå i skolan förstår han inte, han visste bara att han var tillräckligt för dålig för att gå i skolan. Det hade de sagt till honom. Om och om igen.

Han fiskar upp en mörkgrå soppåse ur containern och kastar den ner på marken. En söndrig kabel, ett tomt mjölkpaket och ett dåligt äpple är det första hans små ögon fäste blicken vid. Hungern har börjat smyga sig på. Han tar tag i äpplet, vänder på den och för det till sin mun. Han var van. Van vid att hitta sin föda i en soppåse. Van vid att äta dålig mat som smakade så förfärligt. Van vid att gå och lägga sig igen efter han ätit. När han la sig, låg han i timvis och stirrade ut i luften och somnade därpå för att sen sova i minuter, timmar, dagar, dygn och sen vakna upp äta och göra om allt igen. Hans liv var meningslöst.

Ingen älskade honom. Ingen ville ha honom. Ingen tog hand om honom. Ingen brydde sig om honom. Ingen. Som i ingenting. Som i lika mycket ingenting som i gatubarn. Han var ett gatubarn.

Dagarna gick, de gick och de kom aldrig tillbaka. Men örnen kom tillbaka. Varje dag, samma tid. Han älskade örnen. En dag kom örnen lite närmare honom. De kollade in i varandras ögon. På en sekund flög örnen upp i luften. Men örnen flög inte iväg. Örnen stannade kvar och kollade honom djupt in i ögonen. Pojken kände sig inte ensam längre. Örnen vände sig om och rörde sina stora vingar. Den flög iväg. Ensamheten hos pojken kom igen. Nej, den fick bara inte komma. Han rörde sina fötter och sprang allt vad han kunde efter örnen. Han var inte van vid att springa. Ingen kondition hade han men han sprang. Han sprang. Över floden där alla soppåsar flöt runt. Där folk tvättade sig. Floden var en livskälla. Han sprang genom den lilla skogen med blicken upp mot himlen. Mot örnen. Stenen var i vägen. Den var så liten att man inte kunde se den men den fanns där. Stenen var materia och materia existerar. Nu låg han nere på marken. Det pulserade i benen. Det gjorde ont men örnen fortsatte att flyga.

Pojken ville inte vara ensam mer. För första gången i hans tomma, ensamma liv kände han sig inte ensam. Det var en bra känsla, men nu var den på väg bort igen. På väg bort med örnen. Han hoppade upp och tog alla sina krafter och sprang. Mot örnen. Ut genom skogen och alldeles för nära stupet. Han kände hur det dunkade i huvudet. Han blev rädd. Det blåste och solen var högt uppe i skyn. Tunna, genomskinliga moln. Bergen i bakgrunden. Allt var som i en saga. Örnen var ovanför stupet. På en sekund var pojken också det. I luften. Ut över stupet. Vinden blåste i hans hår och hans mage fylldes av fjärilar. Det var först då. Det var då han kände frihet och lättnad. Han kände sig fri. Han flög till friheten. Flög tills han inte kände något mer. Han var fri i 7,6 sekunder.

Av: Ines-Emilie Buch-Jepsen

En reaktion på ”7,6 sekunder

Lämna ett svar till Noah Zacke Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.