Klena fartdårar, cykelbanans skräck

Jag är den personen som cyklar om varenda människa jag ser på cykelvägen, den som alltid ska vara snabbast, och den som alltid ska vara bäst. Det finns dock en sak som jag inte kan komma över och som händer mig ganska regelbundet. När jag sitter på sadeln och trampar till musiken i lurarna, kommer det alltid en cyklist som utan någon som helst ansträngning susar förbi mig. Jag hade kunnat förstå detta fenomen om personen som cyklar förbi hade en vältränad kropp och bra cykel. Men personen som sitter på cykeln är varken Ingemar Stenmark eller Arnold Schwarzenegger. Det är Ullabritta 60 år från Knislinge som med högt buret huvud glider förbi mig.

De första gångerna detta hände mig blev jag helt paff, och jag undrade hur en så pass otränad person utan någon som helst ansträngning lyckades cykla förbi mig. Men nu när detta händer regelbundet, och jag ser hur det stora batteriet under pakethållaren hånler åt mig, är det som att något hatiskt växer inom mig, och jag får fart. Så mycket fart att jag cyklar förbi elcyklisten igen.

Ända sedan tideräkningens början, har folk velat ta sig fram på ett snabbare sätt än att gå. Det började tidigt med häst och vagn. Lite senare under renässansen uppfann Leonardo da Vinci allt möjligt. Däribland en flygfarkost. Ännu lite senare uppfann den tyske Karl Drais von Sauerbronns en av de allra första cyklarna.

Efter det har cykeln blivit vardag för många av oss. Nu finns det alla sorters cyklar. Det finns racercyklar, montainbikes, bmx, och sist men inte minst har vi en kategori för sig själv, som kan passa in på alla cyklar. Jag pratar såklart om elcykeln. Detta ljus i mörkret och denna räddare i nöden, i alla fall för Ullabritta.

Jag har många tragiska minnen där just elcyklar har varit inblandade, men det värsta, mest fasansfulla minnet var den gång jag satt på tåget mellan Lund och Malmö. Jag glömmer aldrig då jag slängde en blick upp mot en av de digitala skärmarna som sitter i taket, och såg något fruktansvärt; elcyklar skulle bli årets julklapp 2017. Jag försökte tänka positivt, men paniken var ett faktum. Jag såg framför mig hur det skulle fara förbi den ena elcykeln efter den andra, och hur jag skulle få cykla som en idiot för att hinna med.

Såhär i efterhand tänker jag att dessa traumatiska minuter bara var en överreaktion, för det kommer kanske inte alls bli så. Det är dock ganska svårt att veta, men en sak är säker det här med elcyklar är inget för mig. Och till alla Ullabrittor där ute… skaffa lite kondis.

Av: Jonathan Reimer, 9b

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.