Ett blodbestänkt slott

Ett blodbestänkt slott

Kapitel 1 : Ett nobelpris och ett hot

Allting började när jag läste mailet från den lokala tidningen. Där stod att de ville intervjua mig, Härkull Påaråå, en megafet man i fyrtioårsåldern med mustasch och hatt från byn Musarp i Skåne, en författare och tydligen en nobelpristagare. Jag visste inte ens att jag var nominerad. Bara för att kolla att det inte var ett prank (lokaltidningen är känd för fejkade intervjuer) kollade jag upp det, men det stämde verkligen. Jag hade vunnit nobelpris i litteratur för min bok Kungen och den stora apan, en bok på 50 sidor om en lite för tight relation mellan en kung och en apa. Jag tog upp mailen igen och tackade ja till intervjun. Sedan mailade jag ordföranden för nobelkommittén och frågade om det var ett skämt, men han svarade att han hade fått ett brev och att han bifogade en bild på det. När jag läste igenom det trodde jag inte mina ögon. Det var ett 100% rent hotbrev. Skriven med typsnittet Arial, storlek 11, färg svart. Chrome dokument standard. Innebörden var “Ge mig ett nobelpris, annars dör du. Blanda inte in polis, annars dör du direkt.” Det vanliga, bortsett från att hotaren inte ville ha pengar, utan nobelpris. Jag har en känsla av att det kommer flyta blod på årets nobelfest…

Kapitel 2 : En ordförande för lite

Det är den 10 december. Jag står utanför Stockholms slott för att komma in till festen. Den skulle egentligen varit i Blå hallen i Stockholms stadshus, men den var tvungen att renoveras. Alltså fick festen flytta, och slottet var det bästa alternativet. Därför står jag nu här, en snöig decemberkväll utanför slottet och filmas av TV. De diskuterar säkert varför jag fått priset. Bara jag och ordföranden vet. Jag har bara varit i Stockholm en gång, och då var det för att hälsa på min kusin som bor där. Vi var dessutom på Gröna lund, där jag åkte ett fritt fall som jag spydde efter. Det var första och näst sista gången jag var i Stockholm. Jag gillar inte staden över huvud taget, så jag har inga planer på att komma hit igen. När jag kom in förstod jag att detta var perfekt för ett mord. Mycket balkonger, mycket tallrikar och glas och mycket folk att smita och gömma sig i. Och mycket riktigt. Nästan direkt efter förrätten serverats föll ordföranden (han som fått hotbrev) ner i tallriken, död. Drottningen (som satt bredvid) skrek. Alla vakter drog sina vapen. Kungen reste sig upp. Jag och de andra nobelpristagarna drog efter andan. Detta hade aldrig hänt förut. Även om minst en av dessa pristagare säkert redan visste detta så såg alla väldigt chockade ut. Även jag, som stod upp nästan mitt i salen med vidöppen mun, även om jag förväntat mig det. Det tillståndet befann jag mig inte så länge. Jag rusade fram mot den döda kroppen och luktade på offrets läppar. Jag skrek åt alla att stå helt stilla när jag sprang fram. Som jag trodde. Han hade ätit vitlöksbröd. Det luktade så enormt starkt av vitlök att en vampyr skulle dött på en kilometers avstånd, så jag inte kunde känna lukten av giftet. Väldigt smart. Däremot var det inte så smart att göra det när jag var i närheten. Det här kommer bli väldigt svårt, men inte omöjligt. När jag reste mig upp märkte jag att alla fortfarande var stilla som stenar. Jag kunde verkligen vara övertygande ibland. Då hördes ett skott.

Kapitel 3 : En kung för lite

Det kom uppifrån, men på grund av ekot hörde man inte exakt varifrån. Däremot hördes det att det träffade. Mitt i kungen. Drottningen skrek mer än tidigare. kronprinsessan grät. Statsministern hade på sig det sorgsna ansiktet. Nobelpristagarna i medicin och fred kramade varandra. Nobelpristagaren i kemi gömde sig under bordet. Nobelpristagaren i fysik såg så där frånvarande ut som bara fysiker kan. Jag gick framåt mot kungen. Skottet hade gått rakt genom hjärtat och ena lungan. Sedan hade det kommit ut på andra sidan. Det var ett väldigt vasst skott, som hade åkt igenom kroppen väldigt lätt. Först nu insåg jag att ingen utom jag undersökt liken. Alla vakter hade sprungit därifrån när ordföranden föll ihop. Därefter hade de inte synts i salen. Nu var de tillbaka, och de var inte glada. De hade finkammat byggnaden men inte hittat någon. Därför var de väldigt sura. De ropade ut att ingen fick lämna salen förrän mördaren var hittad. Dock kunde det ta lång tid, berättade de. Jag berättade för dem vad jag upptäckt runt de två liken. De var imponerade av min slutledningsförmåga, men sa åt mig att inte lägga mig i. De sa åt mig att inte skämta när jag berättade för dem om hotbrevet. När jag visade dem det sa deras ledare Mario att jag säkert hade fejkat den. Först när jag visade dem hela mailet trodde de mig. då sa de att jag var värdig att vara med i utredningen av morden. Först delades vi in i tre grupper. En skulle ut i byggnaden och leta efter mördaren, en skulle gå till köket och leta upp servitören som serverat ordföranden och en skulle stanna i salen och genomsöka brottsplatsen. Jag kom i “genomsöka brottsplatsen”- gruppen. Därför tänkte jag att jag bara kunde chilla eftersom jag redan gjort det, men vakterna tvingade upp mig till ordförandens lik. Där fanns det inget nytt bevis men vakterna blev fascinerade av mördarens list. De tog noggranna anteckningar på hur det såg ut och vad som hänt. Därefter gick de över till kungen. De hittade inte fler saker där heller och de blev inte heller lika fascinerade. Detta var tydligen den vanligaste sortens lönnmord, enligt dem. Kulan tog de mycket väl hand om, eftersom de visste att det var kulan som skjutits. Precis då kom Mario inrusande och skrek ” Vi har hittat vapnet!”

Kapitel 4 : En robot och ett gift.

Resten av den andra gruppen kom in och bar på något som liknade en människa. När jag kom närmare såg jag att det var en robot de bar på. Dessutom var det ett vapen fastsatt på dess vänstra arm. Mario berättade att de funnit den i soporna precis utanför och att den var fjärrstyrd av en apparat här inne, som såg ut som en mobil av märket Samsung. Då kom även köksgruppen och meddelade att servitören ifråga hade tagit giftet själv och på så sätt inte längre var till någon hjälp. Dock hade den fortfarande giftet i handen och hade sitt körkort med, så man kunde identifiera honom. Han hette Tor Larsson och han hade massa pengar i sin ficka. Dessa antog jag var från den riktige mördaren. Det var tretton tusenlappar. Då ropade Mario ut att alla med en Samsungmobil genast skulle komma till honom. Jag såg hur fem personer letade sig fram genom folkvimlet. Det var en student, Prins Perloff och nobelpristagarna i kemi, fysik och fred. Studenten presenterade sig som Göran Påfågel. inte ett så trovärdigt namn, om ni frågar mig. Jag blev faktiskt förvånad av hur få som hade Samsung. jag själv har den senaste modellen, men i Stockholm är det tydligen inte alls vanligt. Mario bad dem att ta fram sina mobiler och visa dem. det var helt vanliga mobiler allihop. Ingen av dem haft uppe mobilen på hela middagen, visade det sig när de öppnades. De hade alla varit avstängda när brottet begicks. Därför beordrade jag att alla fickor skulle tömmas. Resultatet blev att ingen Samsung hittades.

Kapitel 5 : Jakten på Samsung.

Det kunde inte vara sant. Det fanns ingen Samsungmobil i hela salen förutom de sex (jag hade lagt min egen) på bordet framför mig. Iallafall inte bland gästerna. Därför sa jag åt alla kockar, servitörer och musiker att tömma sina fickor. Inget där heller. Det fanns bara 16 personer som inte tömt sina fickor- säkerhetspersonalen. Även de tömde sina fickor på mina order. Samsungen var fortfarande inte hittad. det fanns bara en person kvar, Mario. Han var fast. Det visste han, och det var nog därför han drog sin pistol och började skjuta vilt omkring sig. Jag hann inte se vem, utan ryckte åt mig de två närmsta säkerhetsvakternas vapen. De var väldigt chockade så det var väldigt enkelt att göra. Vad som var mindre enkelt var att använda dem. Jag hade spelat ganska mycket krigsspel, men där var allt mycket lättare. Där var det bara att peka och klicka, här fanns det säkringar och sådant. Till slut lyckades jag . Jag siktade så gott jag kunde, och träffade Mario på handleden. Dock var det fel handled. Däremot lade han märke till mig och sköt mot mig. Jag struntade i att försöka skjuta honom igen och kastade istället pistolerna mot honom. De prickade inte rakt i huvudet på honom som jag tänkt, utan bredvid honom. Dock så kom hans skott till sitt mål.: mitt ben. Han skrek “Detta är inte slutet!” när han sprang till fönstret och hoppade ut.

Kapitel 6 : Epilog.

Det tog flera veckor för polisen att ta reda på Marios bakgrund. Han hette Wesut i efternamn och hade tidigare skrivit en trilogi om sjökor som levde på Mars. Han blev oerhört sur när den fick dåliga recensioner av alla, särskilt av Tim Wesut, hans bror. Hans bror skrev sedan en bok om sälar på Venus som blev hyllad direkt. Tim Wesut valdes sedan till ordförande i nobelkommittén och hans bok blev till film. Mario tog anställning som säkerhetsvakt där och blev sedan chef över dem. Han hade länge väntat på att få ta hämnd på sin bror och i år stod han inte ut längre. Han hade flytt platsen och var nu eftersökt i hela landet. När jag var på Arlanda och väntade på mitt plan till Sturup när statsministern kom och sade ”Du har tjänat oss väl. Mottag denna medalj som tecken på vår tacksamhet.” han överlämnade en medalj där det stod “Tack” på till mig. Precis då landade mitt plan, så jag var tvungen att skynda iväg. Jag tackade för medaljen och gick ombord. Jag kunde inte sluta tänka på Marios ord “Detta är inte slutet!” Jag har en otäck känsla att jag inte har sett det sista av Mario Wesut…

SLUT

Av: Otto Holmström, 6D

En reaktion på ”Ett blodbestänkt slott

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.