Skrattar bäst som skrattar sist

Av: Alba Grinneby, 9c

En liten varning, innehållet kan uppfattas som skrämmande.

Skrattar bäst som skrattar sist

Mannen ligger livlös på det mörka trägolvet. Hans brunhåriga huvud ligger dränkt i en mörk pöl av tjockt blod. Den unkna lukten från pölen fyller köket och de mörka fläckarna börjar synas på mannens dyra skjorta. Dock så är den förskräckliga synen är inte tillräckligt för kvinnan vars hat och blodtörst orsakat denna mans död. Hon vill se mannen uthärda ännu mer smärta. Trots att han är död så avfyrar hon ytterligare fyra skott mot hans sköra bröst. För varje skott blir kvinnans axlar lättare och leendet blir större och större. Pölen på golvet vidgas, så pass att den långsamt rinner ut mot tamburen. Kvinnan följer blodet nynnande och lycklig. Väl ute i hallen tittar hon sig själv i den guldiga spegeln som hänger där. Hon granskar sina mörka ögon och pillar lite i sitt blonda hår. Hon ryms av en tanke, en lycklig tanke. Fanskapet äntligen är borta.

 

                                                                                        *   *   *

Vinden strök stilla fram över rapsfälten. Vattnet porlade i bäcken vid den lilla byn. Två glador flög över molnen, de såg så fridfullt ut tänkte Kvinnan. Så fridfulla där på den ljusblå himlen. Mer hann hon inte tänka innan hon var tvungen att springa igen, de hade hittat henne. Hon lämnade sitt gömställe bakom vindmöllan och började på möra ben springa mot träden som befann sig en bit längre bort. Hon kommer ihåg hur vinden lekte med hennes blonda hår medans hon sprang och hur den fick hennes svarta ögon att bli torra. Hoppet om att hennes små ben täckta av rivmärken och blåmärken kan ta henne dit, kanske till och med hela vägen till trygghet finns fortfarande kvar i henne. Bakom henne sprang de två grannpojkar, kvinnan kan fortfarande minnas hur de hånfullt skrattade efter henne, som att det ville visa att hon inte hade en chans. De kom närmare och närmare och hon kände hur rädslan eskalerade. Hon tittade bakom sig och såg hur den ena pojken hotfullt höll ut handen för att dra henne i håret. Han lyckades, och hon föll handlöst baklänges. Med huvudet mot himlen kände hon en otrolig smärta i bakhuvudet. En smärta som var värre en alla tidigare. Men smärtan ersattes av panik när hon kände hur den ena grannpojken tryckte ner henne mot marken, samtidigt som den andra började förbereda sig för angrepp. Borta i horisonten föll bomberna så varför skulle nån uppmärksamma det som nu som så många andra gånger skedde. Hon minns saltsmaken från tårarna som rann för fullt och hur hon försökte fokusera på den klarblå himlen. Medans grannpojkarna skrattade.

Kvinnan öppnar ögonen ruskar av sig det förflutna och börjar fnittra. På marken framför henne ligger grannpojkarna fyllda av rädsla. De ligger där helt stilla och spelar döda, men hon vet att de inte är döda, de vill vara det och det roar henne. Kvinnan strosar runt dem och betraktar dem med avsmak. Sedan lyfter hon foten och stampar den ena rakt i ansiktet med sin svarta klack. Ansiktet skärs upp och ut strömmar blod. Mannen skriker av plåga men hon slutar inte förens bröstkorgen på grannpojken slutar röra sig. Kvinnan njuter av synen och vänder sig mot den andra. Hon nynnar medans hon tar fram en silver kniv och skär djupa sår i handleden på den andra som nu gråter. Kvinnan låter honom blöda en stund inna hon blir otålig och skjuter honom i magen. Hon väntar utskottets eko innan hon lämnar plätten i mitten av rapsfälten där grannpojkarna ligger. Medans hon börjar sin promenad tillbaka till byn så nynnar hon av lycka. Snart är hon nära frid, snart är hon lycklig. Bara en person kvar tänker hon glatt och nästan skuttar igenom den lilla byn ända fram till tågstationen.

Stationens kala kakel golv är så rent att kvinnans bleka ansikte speglas i det. Alla andra resenärers blickar riktas mot den mörka figuren som tornar upp sig i entrén. De nästan skräms av hennes framträdande i den långa mörka klänningen. Ingen frisk människa går klädd sådär i mitten av sommaren, tänker de. Människorna backar bak när hon närmar sig och de vänder ryggen till  som om hon bar på en dödlig sjukdom. Men det berör inte kvinnan vars hat har tagit kontroll och styr henne målmedvetet mot biljettluckan. Kvinnan beställer oberört av vad hon precis gjort en biljett till Malmö, sedan hälsar hon god kväll till biljett mannen och beger sig mot perrongen för att vänta in tåget.

Ute börjar det skymma och sommarluften fylls av ett regn som dovt faller mot perrongen. Kvinnan gungar fridfullt i takt med vinden och hon längtar tills då hon får lägga handen på pistolen igen och känna makten flöda. Tankarna på hur bra det kommer bli att äntligen få se honom död sprider sig och ger henne rysningar. Rysningar som en brukar få när kärleken lägger beslag, rysningar som många får när de äter något riktigt gott, rysningar när någon ger en massage. Just så känner hon, men hon är varken kär, hon har knappt ätit, och hon får definitivt inte massage, hon omfamnas bara av en mordlysten lycka.

Tåget sniglar sig fram på spåret och kvinnans rastlöshet växer. Hon betraktar människors tomma blickar. Alla ser så sorgsna ut, barnen, kvinnorna, männen alla. Varför? Kvinnan tänker en stund på världen och hur den är full av lidande, en tanke som fyller henne med ännu mer beslutsamhet. Hon tänker ut hur hon ska få honom att lida, vilket sätt är bäst? När hon kommer fram till en metod som kommer ge resultat vinkar hon till en lite solkysst flicka för att belöna sig själv.

Malmö är förlagt i ett dimmigt dunkel. Men det berör inte kvinnan som lätt sveper fram över Stortorgets kullersten. Ljudet från hennes blodiga klackar sprider sig i staden. Kvinnan vet precis vart hon ska. Om 200 meter har hon nått sitt mål. Resten av biten blundar hon. Hon behöver inte se, denna vägen har hon gått fler gånger förut, och hon vet exakt vart varenda stolpe och ojämn trottoarplatta är. Den här natten är väl planerad. När hon når sitt mål, ett rött tegelstenhus där bara kökslampan är tänd, så öppnar hon sina ögon. De svarta ögonen letar vildt sig upp till köket där den svaga belysningen reflekterar en man. Mannen har glasögon och heter Wilhelm. Han är ond. Det som snart kommer ske har han förtjänat.

Kvinnan går upp till trädörren och knackar. Tre lätta slag. Hon hör hur någon rör sig där inne och hon ser hur hall lampan tänds innan dörren öppnas med ett gnissel. I dörröppningen står en man i glasögon och rutig skjorta. Först granskar han kvinnan i sorgflor och svart lång klänning förbryllat, sedan spricker ett äckligt leende upp i hans flottiga ansikte. Retligt och en smula äcklad artikulerar han:

– Titta är det lilla Margareta som kommer tillbaka, saknar du mig så!

Kvinnan vid namn Margareta leer bara tillbaks. Hon låtsas se sorgsen ut och tittar lite vilseledande ner i marken för att få Wilhelm att tro att hon är osäker. För att han ska tro att han har kontroll. Så fel en kan ha tänker Margareta när hon ser att han går på det. Hon väntar en stund och låter Wilhelm få suga åt sig lite maktkänsla innan hon raskt drar upp pistolen ur sin handväska. Wilhelms ansikte formas av den påträngande paniken och han gör ett tappert försök att stänga dörren, men förgäves kvinnan har dörren i ett järngrepp.

-Du trodde, viskar Margareta medan hon signalerar till Wilhelm att backa bak in i värmen.

Wilhelm lyder och gör att försök att raska upp sig samtidigt som han tvingas in i köket med mörkt trägolv. Margaretas ansikte ser helt dött ut tänker han och hjärtat hoppar upp i halsgropen, dock så anstränger han sig att låta säker när hånfullt undrar:-

-Jag visste att du saknat mig, du är en kvinna som gillar hårda tag, inte sant.

-Sitt ner! Skriker Margareta var på Wilhelm flinar och sätter sig ner. Innan hon öppnar sin torra mun igen så fylls hon av att detta är stunden hon väntat på. Hon harklar sig innan hon frågar:

-Varför?

-Varför?

-Varför skadade du mig under alla dessa år? Margaretas röst är fast, hon låter inga känslor synas igenom hennes fasad.

-Skada?

-Spela inte dum, varje gång som du slagit mig, varje natt du trängde dig in i mig. Hur kunde du!

-Men Margareta du gillade väl sånt, hånar Wilhelm.

Margareta hämtar kraft och inser hur hon vill få slut på allt det här. Händerna längtar efter pistolen.

-Du är precis som alla andra, som grannpojkarna, du visste hur de våldtagit mig och misshandlat mig under hela min uppväxt. Ändå så utnyttjade du mig, DU utnyttjade mig när jag var som svagast! Margareta skriker och hon växer mer och mer när hon ser hur Wilhelm förvrids av rädsla där han sitter. Han är helt stum.

Margareta tar ett djupt andetag och super in känslan av dominans innan hon fortsätter.

-Vet du Wilhelm, vet du vad som hände med de. De ynkliga små grannpojkarna, vet du hur deras öde blev. Wilhelm skakar häpnat på sitt svettiga huvud.

-Jag dödade de, artikulerar hon stämningsfullt. Den ena sköt jag och den andra, hah han stampade jag ihjäl. Nu gråter Wilhelm av rädsla och Margareta bakar bak innan hon drar fram pistolen.

-Nu är det din tur, skriker hon innan hon avfyrar ett skott mot Wilhelms ansikte.

Margareta kastar en snabb blick på Wilhelm där han ligger kall och livlös på det blodfyllda trägolvet. De fem skotten ligger djupt inbäddat i Wilhelms kropp och innan hon kliver ut i den stilla natten så ger hon en slängkyss till Wilhelm vars liv aldrig kommer tillbaka.

Margareta kliver ut och tittar lyckligt upp mot den djupblå kvällshimlen. Malmö ligger helt stilla. I husen sover familjerna, på gatorna springer råttorna och i luften hänger regndropparna. Där står hon, utanför att rött tegelhus där en död man befinner sig. Margareta torkar av blodet från sina händer på klänningen. Plötsligt börjar hennes axlar röra sig rytmiskt upp och ner. Tårarna rinner ner för hennes fagra kind och hennes andning börjar svika. Om någon gick förbi skulle de tro att hon gråter. Men det gör hon inte. Hon skrattar.

Alba Grinneby 9c

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.