Skogens härskarinna – Skogsrået

Av Ines-Emilie Buch-Jepsen

Det var en gång för länge sedan ett kungarike långt borta där det levde alla möjliga typer av magiska figurer; troll, häxor, onda pirater och de vackraste prinsessor du någonsin skådat. Alla dessa människor och väsen levde i fred med varandra och hade gjort det i många hundra år.

I utkanten av kungariket fanns det en stor, mörk skog som kopplade kungariket med resten av världen. I skogen levde och regerade skogsrået. Vid hennes sida hade hon tre bruna rådjur med sju ben och ögon svarta som kol. Om man någonsin kollade in i dessa ögon, blev man fångad i rådjurets hjärta för alltid. Skogsrået levde med växterna och djuren. Om man skadade ett träd, skadade man henne.

Hon var det enda väsen som kungen och de andra människorna i byn inte kom överens med. Flera människor hade gått in i skogarna men inte kommit ut och kungen ville därför ha bort skogsrået.

Tvärs över kungariket bodde Idun. En flicka liten som en mus och dotter till kungarikets fattigaste bonde. Hennes ljuva hår var långt och ljust. Ingen människa hade skådat ett sådant änglahår. Ögonen var lika blå som havet och den ljusa hyn lika ljus som en krita. Idun hade ett hjärta av guld och var mycket vis, precis som sin far. 

En dag kom två av kungens befälhavare, ridande på två ståtliga hästar, hem till den lilla gården där Idun och hennes far bodde. De stora träden runt om gården skymde solen och bara några små strimlor av solljus nådde marken. De tog upp en beige pappersrulle med guldkanter och läste. “Kungen beordrar dig, Idun Pan, att övervinna skogsrået i skogen med bara en kniv och en magisk dryck. Om du lyckas att döda denna vedervärdiga varelse, lovar kungen dig att du ska få gifta dig med hans son, prinsen. Om du inte accepterar detta eller inte lyckas med uppdraget står du i skuld till kungen.”

Iduns ögon blev blanka och hon svalde snabbt. Sakta rann det ner små salta droppar från hennes ögon. Hon kände sin fars hand på sin axel. “Vi kommer att färdas till ers Höghet omedelbart. Hoppa på hästen”, beordrade samma befälhavare som läste upp brevet. Idun tog farväl av sin far som suckade djupt medans hans ögon blev röda och nerdränkta i tårar. “Farväl”, var det enda ord som kom ut ur hennes lilla, skakande mun.

Väl framme vid slottet träffade Idun själva Kungen. Kungen satt högt upp i sin tron av guld och ädelstenar. Från den platsen kunde man se ut över hela den vackra slottssalen. Han hade hakan högt upp i vädret med ögonen slutna och munnen öppen. Det hördes en ekande snarkning i salen och kungens arm hängde ner från tronens vänstra sida. “Ursäkta?” sa Idun lite stillsamt. Kungen hoppade till väldigt hastigt, såg sig runt, kliade i sina ögon och fäste blicken på Idun. “Jaha, ja, ja Idun! Välkommen!” ropade kungen ut över hela salen. Idun fick en magisk dryck som kunde göra vad som helst i Iduns önskning och en kniv så blank att den bländade alla ögon när solen sken på den. Skaftet var av rent guld, det var ingraverat vackra blommor på sidorna och i mitten på skaftet var det ett rött glänsande hjärta.

Till slut var det dags. Soldaterna stannade långt utanför skogen av ren rädsla. Tappra var de inte. Motvilligt gick Idun den sista biten till skogen själv. Solen gömde sig bakom molnen trots att det var en av årets vackraste dagar och leran från grusvägen stänkte upp på Iduns bruna, slitna skor. Ju närmare hon kom kunde hon höra grodornas kväkande och fåglarnas kvitter. Doften av svag lavender trängdes in i hennes näsa och för en gångs skull kände Idun sig lugn. Trots att inget sådant fanns inne i staden, inte en endaste fågel.

Precis när Idun kommit in i skogen såg hon en padda som låg skadad vid vägens kant i mossan. Mossan var fuktig och täckt i dagg och doften av friska växter trängde upp i hennes små näsborrar. Bakom paddan stod det ett ståtligt träd med en stark stomme och gröna kraftiga blad. Det var ingraverat något väldigt otydligt i trädet. Paddan andades häftigt och dess flåsande hördes tydligt. Idun sprang så fort hon kunde till den med stora steg, tog upp paddan i sin famn och tog fram en liten flaska ur väskan. Den magiska drycken med den klaraste blåa färg hon sett hällde hon i paddans mun och strax efter det slutade paddan att flåsa och hoppade glatt därifrån.

Hon gick vidare in i skogen och när hon vände sig om kunde hon inte längre skymma soldaterna utanför skogens öppning. 

Lite längre fram hörde Idun en svagt, litet pip. En fågelunge hade trillat ut ur sin mors bo och låg nere på marken helt rädd. Idun sprang fram till ungen, tog den i hennes mjuka, små händer, klättrade försiktigt upp i det ståtliga, gröna trädet och lade försiktigt ner ungen i fågelboet. Ungen och fågelmodern kramade om varandra och Idun gick försiktigt ner igen på vägen för att gå vidare in i skogen.

En längre bit in låg det ett rådjur intrasslad i ett starkt snår och blödde kraftigt från sitt ben. Idun hade hört talas om rådjuren med de svarta ögonen och att man kan fastna i deras onda hjärta för alltid om man kollar in i deras ögon. Ändå gick Idun försiktigt fram till rådjuret, hon tog sin kniv, skar upp snåret och hällde sin magiska dryck på rådjurets sår. Det var ett stort sår och en liten flaska, men drycken räckte precis till att såret skulle läka. Efter det var flaskan tom och kniven inte lika vass men det struntade Idun i.

Plötsligt kom det ett starkt ljus rakt från rådjuret. Ljuset var så starkt att Idun inte kunde se någonting. När hennes syn väl kom tillbaka såg hon något som hon fruktade. Skogsrået. Skogsrået var vacker. Hon hade brunt, långt hår, vacker hy med en gnutta av grön färg och ett stort hål i ryggen. Idun kastade sig snabbt bakåt på den smutsiga skogsvägen. Hennes hjärta bultade snabbt och svett började rinna ner för hennes panna. Hon skakade kraftigt och försökte ta sig därifrån men låg helt stilla på marken.

“Var inte rädd”, sa Skogsrået lugnt. “Du är den första människa som har kommit hit och hjälpt mig, naturen och alla djur. Det vill jag tacka dig för. Det är så många som har kommit hit och inte brytt sig om något. De har skadat träden och sparkat på djuren. Men det har inte du. Du är den första som har klarat testet”

Iduns spända muskler slappnade av och Idun kunde nu röra på sig.

“Jag vet också varför du är här” sa sedan Skogsrået. “Kungen vill ha bort mig för att jag är ett hot mot er och det tänker jag ändra på. Gå hem till kungen och säg till honom att jag vill skapa fred. Kom sedan hit igen”

Efter tre dagar kom Idun in i skogen igen och berättade för Skogsrået vad kungen hade sagt. Kungen och människorna skulle ta hand om skogen och alla djur och att de skulle bli vänner som de en gång var. Skogsrået började viska en ramsa och efter hon vaskat den exakt sju gånger förvandlades djuren till människor. Alla människor som försvunnit i skogen blev förvandlade till djur för att de var egoistiska. De kom hem till sina familjer igen.

Solen sken högt över himlen och fåglarna kvittrade glatt. Från kungarikets vackra kyrka kunde man höra ringklockorna ringa. Ut kom Idun klätt i den vackraste klänningen med prinsen vid sin sida ner från kyrkans trappa, make och maka. Idun och prinsen satte sig i kungavagnen och åkte in till slottet och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.