Det bortglömda folket

Av: Ella Södergren, 9c

Framför en spegel såg allt annorlunda ut. Mina ögon satt längre ifrån varandra än vad jag kom ihåg, och för varje gång jag betraktade mig själv verkade jag bara bli smutsigare. Det var som att någon hade försökt tova ett par vantar med mitt hår, stora klumpar av trassliga hårstrån vilade på mina axlar. Saxen var stor men slapp, jag fick kämpa mig igenom hårtovorna för att få ett resultat. Håret skrek när jag grävde metallbladen igenom det, år av växt och minnen som satt inne i tovorna slets bort, men jag brydde mig inte, mitt hår var onödigt och i vägen. Saxen var kall emot mina öron, och ibland så skrek det något inom mig som ville fly, men jag var envis. Jag tänkte inte låta gamla och rädda Freja stoppa mig nu. Den nya Freja tänkte hämnas, den nya Freja tänkte lyckas. Högar av hår låg vid mina fötter, jag plockade upp dem och tassade ut.

 

Det var tyst ute, inget liv fanns kvar på jorden, bara jag och mitt folk hölls levande av makthavarna. Makthavarna var vita rika män som hade flytt med sitt folk från jordskorpan år 2678 för att de ville leva. På ett sätt misslyckades de, jag och mitt folk levde ju faktiskt fortfarande, men det beror lite på vad en anser att leva är. Luften på jorden var smutsig och farlig. Jag hade aldrig sett min mun, eller någon annans för den delen. Våra munnar var alltid gömda av mörka, äckliga masker som höll oss levande. Jag kom ihåg när jag var liten hur de brukade berätta historier om hur ren luften var uppe bland makthavarna. Uppe på rymdbasen var allt perfekt, och att en dag skulle de komma och hämta oss, de behövde bara se till att det fanns sängar till alla.

Bullshit, ren jävla bullshit.

Jag fnös inne i masken och fortsatte smyga fram över marken som en gång hade varit ett torg. Konturer av kullersten och skyltar med främmande symboler fanns fortfarande kvar, men de var täckta av mörkbruna och vita fläckar, samt små underliga gröna bollar som svävade omkring överallt. Jag hade alltid undrat om det var de gröna bollarna som var giftet i luften.

 

Ingen var vaken, det var tidigt på dygnet och ett svagt ljus skymtade bakom molnen och dammet som konstant låg som ett filter över atmosfären. Jag var inte vaken utan anledning, jag hade en plan. Varje första måndag var tredje månad släppte makthavarna ner stora lass av mat och material vi behövde för att överleva, och den här gången skulle de stora hotfulla lådorna inte komma tillbaka tomma. Min far hade berättat för mig i hela mitt liv om hur makthavarna hade hållit vårt folk en hemlighet för människorna på basen. Vi var bortglömda. Om jag skulle komma upp dit och bevisa vår existens, så skulle de inte kunna ljuga längre, eller hur?

 

Ofta undrade jag vad min motivation var, var det att få tillbaka livet till mitt folk, eller ville jag bara testa hur det var att andas, på riktigt? Jag hade levt i femton år, och jag hade aldrig tagit ett djupt andetag, jag kunde faktiskt säga att jag skulle göra vad som helst för att få testa. Jag ville bara känna mig som en människa, i alla fall en gång. Tankar av ångest och rädsla viskade till mig. “Jag vet väl att risken att jag dör idag är stor? Tänk om allt detta är onödigt och jag kommer bara slängas in i något fängelse sekunden jag når basen. Tänk om- “

 

Jag skakade huvudet och klämde ihop nävarna.

“Jag vägrar att dö på jordskorpan” Ekade i min skalle. Allt tvivel överröstades och jag fylldes med ilska.

“Jag vägrar.” mumlade jag inbitet bakom masken.

Jag stod och blundade och hoppade till när ett starkt gnissel dönade över mig. Den var basens dörrar som hade öppnats. Lassen var på väg. Jag släppte håret som jag av någon anledning inte hade lagt bort än, och sprang iväg för att gömma mig bakom resterna av en röd bil. En lång vit arm veks ner till marken. Längst ute på armen var det en stor låda, nästan större än mitt hus, och når lådan dunsade emot jorden vibrerade det så mycket så jag trodde att jag skulle trilla, även om jag satt hukandes bakom bilen med ett starkt grepp runt dörrhandtaget. Damm virvlade galet runt lådan, och jag kunde ana hur den långsamt började öppnas. Män i vita dräkter började lasta av innehållen. De slängde maten vi skulle slåss över på marken som om det var ingenting, och en förbannad klump växte i min mage. Adrenalinet pumpade i huvudet, och jag tog min första chans. När männen lastade av lådorna som var vända bortåt, sprang jag fram och klättrade in i en av dem. Jag var helt tyst, tror jag. Jag var lite osäker. Blodet som pumpade och hjärtats dunk var så högt så jag hörde ingenting. Jag bara satt där, helt förstenad. Jag hörde männen skrika något till varandra, deras röster lät metalliska och kalla. Makthavarna var ännu läskigare än vad jag hade trott. Jag satt som en kulpåse i hörnet av lådan, helt utmattad men ändå alert. Det kändes nästan som att jag höll på att somna, men precis innan jag slöt ögonen började allting röra på sig. Armen vek upp sig och paniken svepte igenom hela min kropp på mindre än en sekund. Jag satte mig på huk i lådan och pressade fingrarna emot väggarna. Jag andades snabbt och slarvigt, men jag var redo.

 

Det gick så snabbt. Jag hann knappt reagera innan jag kände att lådan placerades på något. Ljus sprack igenom springan vid lådans öppning, och jag tappade hakan inne under masken. Jag såg mig ivrigt omkring även om lådans insida såg likadan ut. Det kändes annorlunda. Jag blundade och tog av masken med darriga händer.

 

Det första andetaget var ovant, det andra var overkligt och det tredje var fantastiskt, men innan jag hann ta det fjärde kände jag hur insidan av mina lungor stack och sved. En kall kår rann ner längst ryggen och jag insåg då att basen kanske inte var det jag hade trott. 

 

Ella Södergren 9c

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.